Ibland vill livet något annat. Den smala stigen som du följt ett tag tar plötsligt slut och du viker istället av på en större led. Där är det raka vägen fram och nu när det är så rakt och brett så går det enkelt att öka takten. Ja, du nästan springer fram på den raka vägen, som är ditt liv. Det kan vara härligt när allt går så smidigt och snabbt.
Men plötsligt inser du att du vill inte springa fram i ditt liv. Du vill ju hinna njuta av allt utanför fönstret. Allt där på sidan av vägen.
Det behöver inte betyda att du måste återgå till de slingrande stigarna. Kanske ska du bara sakta ner hastigheten lite. Unna dig att ibland stanna upp och se dig omkring. Känna att livet är vackert och att du själv kan välja hur du vill hinna uppleva det.
Det behöver inte braka innan vi bromsar. Men om du känner att du springer på lite för snabbt så behöver du bromsa. Lägg då ut lite väghinder som gör att du inte kan komma upp i så hög hastighet. Mitt väghinder blir nu att gå ner i arbetstid. Mina andra väghinder har alltid varit yogan, familjen och skogen.
Vad är ditt väghinder för att den där snabba vägen inte ska bli en motorväg?
Våra kropp kan kännas otroligt komplex med allt från celler och hormonsystemet till hjärnan och nervsystemet.
Men vår kropp kan också vara otroligt enkel. Och lätt att läsa av och lära sig av. Om vi bara tar oss tid att lyssna på kroppen.
För som jag ofta har sagt på mina yogapass, om du känner dig trött så behöver du vila. Det är bara kroppens sätt att säga att det har gått lite väl fort fram och att vi behöver sakta ner en stund. Om vi inte lyssnar på kroppen och gör det så kommer den svara med ännu mer trötthet. Sedan övergår det oftast i en förkylning. Och om vi fortfarande inte drar ner på tempot så kommer febern som ett brev på posten. Och så fortsätter det. Kroppen vill från början lite snällt visa oss att nu behöver jag återhämta mig. När vi inte lyssnar så får den ta i lite hårdare. Tills vi lyssnar. För tillslut så gör vi förstås det. Det kan bara vara lite olika för olika människor hur lång tid det här tar. Ibland kanske ända till en utbrändhet.
Jag vet ju det här så väl. Som jag skrev så brukar jag ofta nämna det när jag håller yoga. Ändå är jag inte bättre själv.
För mig har det snurrat ganska snabbt på sistone. Tro mig, det senaste inlägget var lika mycket till mig som till er. Och jag har varit ganska trött de senaste veckorna. Så det kändes väldigt skönt när jag bestämde mig för att vara ledig en dag mitt i höstlovet. Bara vara med barnen och ta det lugnt.
Ni vet, ta det så där lugnt som i att åka till skogen med barnen. Vilket innebär ordna matsäck, försöka avstyra bråk under tiden jag packar, komma ihåg allt som ska med. Fixa kaffe till mig också undertiden som äldsta barnet har vilda protester mot att behöva följa med, ”jo, alla ska med!” och ”kom ihåg att ni behöver ta med er nya kläder om ni blir blöta”. Det är ju trots allt ösregn ute. Men ut ska vi, förstås. Det har vi ju bestämt och det är ju så skönt att vara i skogen.
Ett helt projektledaruppdrag senare är vi i skogen. Och tillslut blir det ju mysigt. Men när vi kommer hem så vill äldsta barnet ut och springa med mig och det vore ju jätteskönt. När vi kommer hem behöver middag lagas och sedan kommer jag på att det vore smart att städa hela huset.
När min man kommer hem efter att ha jobbat sent så är jag helt slut. Jag inser att jag inte har suttit ner på hela dagen. (Det var ju lite för blött i skogen för det.) Min lediga dag som skulle vara så avslappnande. Vad hände där egentligen?
Och om ni förstår vart jag vill komma med det här så blev jag förstås förkyld efter min sköna, lediga dag.
Eftersom jag glömde bort något av det viktigaste. Mig själv. Och att lyssna inåt.
Men eftersom jag ändå är lite medveten om att det jag gör påverkar mig så tog jag det sedan extremt lugnt efter det. Och gav min kropp välbehövlig vila genom sömn och lugna dagar.
En bra sak som denna pandemi fört med sig är ändå möjligheten att jobba hemma. Så med förkylning kunde jag sitta hemma i mitt nya hemmakontor. Någon som känner igen det?
Ljust, tyst och med fina energier. Även om jag för ett år sen aldrig skulle tro att min yogalokal skulle användas till det.
Och för att tvinga mig själv att ta det lite lugnt så började jag med ett annat projekt. Som slukar min uppmärksamhet och inbjuder till långa stunder av stillasittande.
I det här fallet försvann min förkylning efter bara några timmar. Kanske för att jag kom på mig själv med att lyssna in.
För om vi bara lyssnar på vår otroligt kloka kropp så vet vi svaret. Detsamma gäller ju om vi lyssnar inåt, till vår själ. Då vet vi att vi är på rätt väg. Men det får bli ett helt annat inlägg.
Nu i oktober förtrollar morgonfrosten vårt landskap och den syrerika luften gör det lättare att andas. Löven har ändrat färg och snart orkar de inte hålla fast vid grenen längre. Eller är det kanske trädet som behöver vila? Trädet som vågar släppa taget om det som det inte behöver längre. I trygg förvissning om att nya löv kommer spricka ut är det är dags. Allt kommer blomstra igen. Men nu ska det bara vila. Skala av och låta energin gå neråt istället. Ner i rötterna.
Ibland kanske du också skulle göra det. Släppa taget om onödiga lager. Slappna av och känna dina rötter ner mot marken. Som tryggt förankrar dig och håller dig. Du kan bara känna dig hållen i din enkelhet.
På hösten är det lätt att vi rusar på. Följer vindens fart och glömmer bort hur vi kan vila i stunden. Stressar på från det ena till det andra. Hösten och vintern som är starkt dominerad av luft och kyla. Enligt den indiska livsläran ayurveda så är vi nu inne i vata-perioden. Om du vill läsa mer om det så har jag förklarat lite närmare i det här inlägget: vata behöver värme Men lite enkelt kan jag säga att för att balansera vatan så behöver vi motvikten mot luft och kyla, vilket ju är jord och värme. Så vi behöver jorda oss, känna våra rötter och även hålla oss varma. Tänk därför på att äta varm mat och inte för mycket torr mat, som tex massor av bröd. Då blir det ännu mer torr luft inom dig. Försök hålla dina fötter varma (prova massera dina fötter med en olja eller fet salva innan du ska somna) och även resten av kroppen förstås.
Själv känns det som om att jag vissa dagar är i ständig rörelse. Jag rusar runt utan att stanna upp. Magen är uppblåst och det går runt i huvudet. Jag, som egentligen är väldigt dominerad av doshan pitta (jag har skrivit mer om det här) vilket betyder att jag har bra ämnesomsättning och behöver äta vid regelbundna tider, kan plötsligt skjuta på mattiderna och glömma den så viktiga regelbundenheten. (för både pitta och vata) Den här farten följer med hem efter jobbet och kan göra att jag är mer känslig inför barnens stoj.
Just i år tror jag det är extra viktigt att vi stannar upp, andas djupt och långsamt och lär oss släppa oro och stress. För vi behöver inte bära den. Vi behöver inte gå in i oron. Vi kan istället hitta våra rötter ner mot marken och känna hur tryggt förankrade vi är, ner mot Moder Jord.
Jag tänkte dela en meditation med dig, som kan hjälpa dig att hitta den här kopplingen. Det är en liggande, guidad meditation där du får slappna av och hitta närvaron till dig själv och kontakten ner till Moder Jord. Jag hoppas du vill prova.
Kom i så fall ner och ligg på rygg på en yogamatta, säng eller något annat. Det tar 10 minuter.
Jag hoppas du kan fylla hösten med närvaro och kärlek istället för oro och stress. För även om vi skulle önska att det här årets oroligheter skulle försvinna så tror jag vi gör bäst i att bara acceptera hur det är. Allt är precis som det ska vara. Och du duger precis som du är.
Istället för att tänka på det som inte funkar så bra, det som känns jobbigt eller något du stör dig på så kan du väl idag försöka ändra ditt fokus. Skärtorsdagen, dagen för att switcha fokus.
~ Istället för att se molnen på himlen och känna den kalla vinden – känn solens värmande strålar!
~ Istället för att läsa och se på tråkiga nyheter – titta på det som får dig att må bra!
~ Istället för att oroas över att något jobbigt kanske händer – tänk på allt härligt som ligger framför dig!
~ Istället för att vantrivas med att behöva vara hemma – njut av att få en stunds återhämtning och nedvarvning!
~ Istället för att gå och älta sånt som du ändå inte kan påverka – lägg energi på det som du kan påverka!
~ Istället för att fylla ditt huvud med negativa tankar – välj positiva tankar!
~Istället för att vara ledsen över att inte kunna resa dit du tänkt över påsk – gå ut i skogen och njut av Sveriges vackra natur!
~ Istället för att tro att du behöver prestera eller göra karriär för att räknas – försök förstå att du duger precis som du är!
Du kan säkert komma på mängder av fler förändrade tankebanor och ändrade mönster för att ändra fokus.
Idag väljer jag att inte se mig som arbetslös och ynklig. Istället väljer jag att njuta av den lediga tiden jag får med barnen och möjligheten till att hinna med sånt jag inte kommer hinna med ett ”riktigt” jobb! Trevlig Skärtorsdag, alla!
PS. Butiken är öppen 14.00-17.00 idag. Behöver du komma senare än det så går det också bra. Jag är hemma, bara kanske lite upptagen med att laga mat. Men du är alltid välkommen! Du kan se vad som finns kvar i sortimentet på butikens sida.
Jag upplever just nu en ganska stor oro omkring mig. Är det inte klimatkris eller krig, så är det nu ett virus som verkar skrämma upp alla. Jag som nyss är hemkommen från Italien har ju såklart också berörts av detta. Trots att jag inte borde vara orolig (eftersom vi inte var i de berörda delarna eller är sjuka) så känns det väldigt nära. Det gör en på helspänn. Men jag vet också att rädsla inte föder något positivt. Oro och rädsla kan snarare ta fram sämre sidor hos oss. Det får oss att dra upp axlarna och isolera oss, snarare än att låta oss stå starka tillsammans.
När jag var i Italien så läste jag även mycket på sociala medier om kundaliniyogans oro just nu. Den mannen som tog kundaliniyogan till väst och därmed gjorde den tillgänglig för oss gick bort 2004. Nu har det uppdagats händelser kring honom som lätt för tankarna till metoo-vågen som startade för ett par år sen, som tex maktmissbruk och sexuella övertramp. Saker som man som kundaliniyogalärare inte vill tro på, men som jag såklart tar på allvar och funderar kring. Mannen som många satt på en piedestal har nu själv vält piedestalen och halkat ner en bit i mångas ögon. Jag har sällan pratat om den här mannen, för jag tycker inte det varit så intressant. Jag vill inte höja någon till skyarna eller göra någon till guru. Du är din egen guru. Din egen mästare. Och det finns inget som kan ta ifrån mig det som yogan skapar i mig. Det är ju min egen känsla. Men han är ändå en av grundpelarna till att jag är yogalärare.
Ja, det svajar lite i knutarna. Det känns lite oroligt.
Men efter en skön skogspromenad och en stunds gitarr och mantrasång känner jag mig lättare till mods. Så jag delar med mig av lite kärlek till er också! Låt inte rädslan ta överhanden och styra. Stanna i dig själv. Lyssna inåt. Låt ditt inre ljus leda dig. Ingen annan.
Ang Sang Wahe Guru. Mantrat som uttrycker vår universella sanning. Du är en del av alltet. Vi hör alla ihop. Tillsammans skapar vi den här världen och när vi behöver stärka oss från rädslor så kan det här mantrat hjälpa oss. Mantrat förenar oss, gör oss medvetna och ger oss inre frid. ❤
Visa dem hur stark du är. Låt dem aldrig se dig fälla tårar. Det är så jag växte upp. Var bara en man och ta det. Allting är okej om någon frågar. Det är så det vart för mig. Och jag kan lyfta flera tusen kilo. Och jag kan ta mig över hav och land. Jag kan göra nästan allt de ber om.
Men jag kan inte va i samma rum som dig utan att jag tappar andan. Och varje gång du ser på mig känns som att mitt hjärta stannar. Försöker spela svår och stå emot men du river mina murar. Jag vet inte vad du gör. Men allting som du gör det gör mig svag.
Få poplåtar har berört mig så som Victor Leksells låt Svag. Jag kan nästan inte lyssna på den utan att gråta. Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att så fullkomligt öppna upp mina känslor. Kanske det faktum att jag har två söner, som jag så gärna vill ska kunna känna sig svaga. Som jag vill krama om och säga att du behöver inte ”vara en man och ta det”. Det är okej att fälla tårar. Man behöver inte vara stark, utan låt dina murar falla.
Att ha två söner som ska växa upp i ett tufft samhälle, där vi kanske förväntas att säga att allt är bra om någon frågar.
Och jag tror inte att Victor är ensam om den här känslan. Jag tror att många fler är uppvuxna med dessa murar runt omkring sig. Skyddsmurar, för att inte bli sårade. För att inte visa sig svaga.
Men jag skulle så gärna vilja att fler kunde visa sig svaga. Våga skala bort lagren av påhittade fasader och styrka. Skala bort bit för bit. För att längst inne ta kontakt med kärleken. Kärleken till sig själv och även kärleken till andra.
Och också våga vara i sina känslor. Stanna kvar i känslan och låta den finnas där. Omfamna det som är istället för att mota bort det. För annars kommer det ändå tillbaka, oftast med större kraft. Kan vi omfamna det så är det oftast inte lika farligt och det kommer försvinna snabbare.
Att våga gråta. Våga säga nej. Våga gå sin egen väg.
När det kan kännas okej. Både för ungdomar och vuxna. Då kanske vi kan vara snällare mot varandra. Se den andra personen för vad den egentligen är. Få en lite snällare värld. Det börjar hos dig och mig.
När du både kan tänka och säga elaka saker om dig själv. Hur du inte duger eller räcker till. Hur din kropp är något slags misstag, något som borde ändras. Hur du borde vara bättre. Smartare. Smalare. Större. Snyggare.
Kanske behöver du en fristad. En fristad där nedvärderande tankar om dig själv inte behöver finnas. Där du duger precis som du är.
Låt yogamattan vara ett ställe där du inte behöver prestera eller göra karriär. Låt yogamattan vara ett ställe där du inte känner några krav eller måsten. Låt yogamattan vara ett ställe där du kan vara nöjd med det du har och acceptera dig själv utan att döma.
Låt yogan bli din vän. Ett tillfälle då du får känna in din kropp. Hur den mår. Ett tillfälle då du får känna in ditt sinne. Låta tankarna passera iväg och vila huvudet. Ett tillfälle då du får känna in din själ. Ta kontakt inåt och känn att din själ är det som är du. Kärnan. Oberoende av allt runtomkring. Evigt. Ett tillfälle då du får tycka om hela dig. Få starta en medvetenhet och ett beteende som kan följa dig ut i vardagen.
Känn in rörelserna i varje liten kroppsdel och le. Tänk vad mycket fantastiskt din kropp kan göra. Känn in stillheten i mellanrummen. Känslan av totalt lugn. Känn in känslorna som kommer och bara låt dem komma.
Låt yogan vara din fristad. Fri från dömande, prestation och krav. En fri plats för dig själv.
Om jag bara ätit lite mindre under julen… Om jag bara rört på mig lite mer… Om jag inte sovit så länge på morgonen och vänt på dygnet…
Hur många är det som känner så i början av januari? Framförallt när jobbet och skolan drar igång igen.
MEN. Då har jag ett tips! Släpp dessa om! Bara låt dem gå. Släpp tankarna som kritiserar dig själv. För dina tankar skapas av ditt sinne och är absolut inget facit av verkligheten. Det är ju bara en tanke. Som du skapat själv. Det är inte mer än så.
Börja istället fokusera på det positiva. För jag lovar att det finns massor av positiva saker med dig. Och det finns också massor av positiva saker i din vardag. Fokusera på dem. Låt dem ta plats.
Känns det svårt, så får du gärna hänga med på en 40-dagars meditation som SKY – Sveriges Kundaliniyogalärares Riksförbund anordnar. Den är enkel och kan göras ynka tre minuter per dag. Den startade igår och du hittar den här: Meditation för att besegra självkritik När vi släpper vår självkritik så finns det mycket mer plats för annat i livet, som bygger upp istället för att bryta ner.
I morse startade jag mitt arbetsår på bästa sätt genom att hålla yoga för 20 lärare/personal på en gymnasieskola inne i Karlstad. Vi gjorde också meditationen för självkritik, som jag nämnde ovan. Jag tror och hoppas att de därmed fick en fin start på den här terminen. Det är alltid lika härligt att få sprida yogan! ❤
Att kånka 21 ullmattor funkade bra. Blev lite som dagens träning… Behöver din arbetsgrupp också lite mjuk och härlig yoga? Läs mer om yoga på jobbet här.
Majas Yogaloft 