Förlossningsplan och doula

Här delar jag med mig om mina tankar kring förlossningsplan och doula inför min tredje förlossning. (Som skedde i april 2015.)

Det här med förlossningplan har jag tyckt varit något onödigt förut. Jag menar, har ens barnmorskorna ögnat igenom den innan de knallar in hos den snart födande mamman? De har väl inte tid att läsa igenom ett dokument när någon ligger och vrider sig i smärtor? Plus att de ju ändå frågar allt när de kommer in i rummet? Och hur ofta blir det som man önskar ändå?

Samtidigt kan jag för min egen del känna att det är bra om jag tänkt till lite innan. Mest kanske för att jag är lite av ett planeringsfreak som vill ha kontroll på situationen. Så mycket DET nu går när det handlar om att föda barn. (Och för att jag ofta har väldigt lång tid på mig att tänka till, eftersom bebisarna verkar trivas så bra i min mage…)

Men den här, tredje och sista, gången så har jag gjort detta på tre (3!) olika sätt.

En enkel förlossningsplan skrev jag med min barnmorska. Där sammanfattas kort mina preferenser, så att förlossningspersonalen ska ha lite av ett hum. Den finns redan nu elektroniskt på plats och väntar på mig.

Sedan har jag fyllt i en mall (avancerat ska det va) från 1177.se. Den punktar upp några olika saker som kan vara bra för förlossningspersonalen att veta, som tex att jag haft två normala förlossningar tidigare, inte känner någon särskild oro inför denna heller och att jag övat massor av yoga och andning. Det papperet ska även min man och min doula (återkommer till det mer snart) vara medvetna om.

Jag har också, dagen till ära, gjort små förlossningens-pepp-lappar. Där står korta meningar eller ord som ska hjälpa de som står bredvid att peppa mig och även att få mig att behålla fokus under förlossningen. Dessa sammanfattar allt jag gjort för att ladda upp, med yoga, meditationer och andningsövningar. Där står mina målbilder och fina uttryck från min yogalärare, som tex:

”Nu är du en sammandragning närmare din bebis.”

”Snart får du träffa din bebis.”

”Slappna av i käkarna.”

Kan verka lite klyschigt, men allt kan bli så overkligt när man ligger där och har sjukt ont. Och då hjälper det faktiskt att få veta att det är ju faktiskt en bebis som snart ska komma ut. Inte ett badkar. Och att man faktiskt tjänar på att slappna av i käkarna. För då slappnar man av i underlivet också. (Läppar som läppar, tydligen.)

Förlossningsplan

Dessa färgglada förlossnings-pepp-lappar kanske vi använder. Eller så ber jag mina kära peppande kompisar att stoppa upp lapparna någonstans och istället ge mig SMÄRTSTILLANDE! Vi får se.

Så vad är då en doula?

Enligt wikipedia så är det ”en kvinna som ger emotionellt stöd vid en förlossning”. Och jag tänker att doulan ska fungera lite som länken mellan de blivande föräldrarna och barnmorskan. Som den som stöttar partnern att orka stötta sin födande kvinna (tex kan finnas som uppbackning om partnern behöver gå på toa, för gud förbjude att partnern lämnar den födande kvinnan mitt i en värk bara för att hen ”behöver kissa”.) Men också väldigt mycket som en extra hjälpande hand. Varför inte hjälpas åt vid livets tuffa tillfällen, istället för att själv stånga sig blodig?

En doula kan vara en professionell och utbildad doula. Eller bara en stöttande närstående. Jag har frågat min mamma om hon vill vara doula. Hon är visserligen barnmorska. Men också en av mina bästa vänner. Och jag vill ge henne den här upplevelsen. För jag tror hon kommer njuta. Och jag vet att hon är super på att peppa. Hon har ju hjälpt mig genom livet. Så jag tror hennes stöd kommer vara mycket värt.

Även om jag VET att jag och min man klarar av det själva. Det har vi gjort två gånger tidigare. Och det är absolut inte det att jag inte tycker min man gjort ett strålande jobb. För det har han. Han har varit ett otroligt bra stöd. Men rutinen har väl gjort mig klokare också kanske. Och jag tror att det blir bra avlastning för honom. (Vem skulle inte vilja samarbeta med sin svärmor under jobbiga förhållanden, haha?)

Så den här gången satsar vi på en plan innan, en doula som stöttar oss under tiden och två underbara syskon som hjälper till att ta hand om barnet efteråt. Om nu något blir som vi tänkt oss. Kanske stöper planen. Det får man ju såklart vara beredd på. Men det känns ändå skönt att vara ordentligt förberedd, inför ett av mitt livs största ögonblick.

Sovande yogabebis

Den bästa starten på dagen får jag när jag tar en stund för mig själv och gör yoga. Men det är inte alltid så lätt att få till den tiden med små barn. Vissa mornar vaknar de små liven extra tidigt och då kan det bli yoga med barn istället. Inte alltid lika lugnt kanske, men det brukar funka det med.

Min minsta vaknar ibland lite onödigt tidigt. En vintermorgon tyckte till och med hon att det var lite väl tidigt. Efter en stund på yogamattan kröp hon upp i min famn och somnade där. Jag satt med korslagda ben och bara njöt en stund.  Sedan la jag ner henne bredvid mig och fortsatte en timme. Hon sov hela tiden. Snacka om bra start på dagen.

Hur min yogaresa började

Det var 2008 och jag var gravid med mitt första barn. Jag var på Barnmässan i Karlstad och halkade in på en gratis ”prova-på-yoga”. Det kunde ju vara skönt att få yoga lite. Vad nu det egentligen var.

Det var bara jag och min mamma där, just på det tillfället. (Hon hängde med som moraliskt stöd.) Och jag minns att det verkade rätt häftigt. Och skönt. Så jag anmälde mig till en kurs. Kanske mest för att jag tyckte lite synd om yogaläraren som bara fick visa mig och min mamma. Och för att jag ville unna mig nåt när jag var gravid.

Och visst var det skönt att gå en gång i veckan. Men det var nog inte förrän några år senare som jag på riktigt skulle fastna för yogan. Och förstå dess riktiga kraft.

Det var på mitt första retreat 2013. En hel lång helg spenderade jag med andra kvinnor. Fick känna potentialen av yogan och fick verkligen känna mig själv på riktigt.

När jag sen gick på gravidyoga för tredje gången 2015, så hjälpte den här kraften mig att hantera smärtan. Att vara närvarande. Att vara lugn. Att andas.

410

Och nuförtiden gör jag yoga varje dag. Det har förändrat mitt sätt att förhålla mig till mitt liv. Mitt sätt att acceptera mig själv, andra och det som händer.

Det är bara sig själv man kan ändra på. Var sann mot dig själv!