Mello-tankar…

Jag har aldrig varit något stort mello-fan. Jag har nog tyckt att det varit lite för uppsjåsat och alldeles för utseendefixerat. Som så mycket annat i samhället. Putande läppar och ytliga texter. Utseendet först, det andra är bara sekundärt. Ganska onödigt att lägga någon energi på, alltså.

Men nu när våra barn börjar bli lite större så kommer vi inte undan längre. De vill titta. Punkt. Och det blir ju mer familjemys om vi samsas i soffan. Trots att den kan kännas lite väl trång ibland, när det är tre barn, två vuxna, två katter, kuddar, filtar, snacks och dricka som ska samsas på samma ställe.

Så när jag ändå, för första året faktiskt ska titta, så försöker jag se det med kärlek och öppet sinne. Det är ju faktiskt ett underhållningsprogram.

Det jag reflekterat kring är att så många använder sången till att uttrycka så mycket nedtryckta känslor med. Att man vill visa att det är okej att älska vem man vill. Att man vill visa att trots att man blev mobbad i skolan så kan faktiskt jag också. Att jag duger som jag är. Att vi behöver ta hand om vår jord och varandra.

Det är ju underbara känslor som uttrycks i sången. Och så många fantastiskt bra förebilder.

Jag gillar att bli överbevisad. När jag gått in med en tro, som sen visar sig ha flera nyanser. Att jag inser att mina förutfattade meningar bara var just förutfattade meningar. Utan jättemycket substans. Det kan vara bara ytligt nonsens. Men det kan också innehålla en massa viktiga budskap. Precis som när man tar sig an allt annat i livet så behöver man vara lite ödmjuk.

Och man kan ju faktiskt välja vad man tar med sig från varje unik situation. Jag har blivit väldigt mycket bättre på att ta med mig fina saker på livets väg. Sådana saker som ger mig extra glädje i livet. Sådana saker som ger energi, istället för att ta. Hur väljer du att se på livet och dess slingriga stigar? Ser du mörkret eller ljuset?

Jag tycker fortfarande att mello är utseende och upptar lite väl många lördagskvällar. Men inget blir ju roligare av att gå runt och tycka att man måste göra tråkiga saker här i livet. Att bara gnälla på situationen är inget som tilltalar mig.

Varje gång vi tonar in innan vi gör yoga så hyllar vi den här kraften inom oss, att gå från mörker till ljus. Det ligger något vackert i det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: